Home»Nöje»Joey Tempest, Europe är långt ifrån uträknade

Joey Tempest, Europe är långt ifrån uträknade

3
Shares
Pinterest Google+

Europe har varit uppe och vänt. Från åttiotalets och millennieskiftets megaspelningar för hundratusentals människor till trevande soloprojekt och små klubbgig. Idag står bandet stabilt med fötterna i 70-talsrocken och bland de luttrade fansen som nu nått den stabila medelåldern syns en hel del unga ansikten. Mininöjet träffade frontmannen Joey Tempest i ett av Lisebergshallens omklädningsrum som osade en hel del Rock-SM 1978.

Senaste plattan Walk the Earth har ett rätt 70-taligt sound. En slump?
– Nejdå. Det är en helt naturlig utveckling för oss. Soundet styrs en hel del efter de tekniker och producenter vi väljer. De jobbar med den här sortens ljud och vi gillar det. Bästa sättet att spela in gitarr, trummor och bas var som man gjorde det på 70-talet. Och nu finns det riktigt duktiga tekniker som använder dessa metoder för att spela in. Vi började med det redan under Bag of Bones och sedan vidare under War of Kings och nu på Walk the Earth. Att vi inte har så mycket pålägg och fix hörs särskilt när vi spelar live. Vi vill att det ska låta ärligt, och organiskt. Då blir det så här.

”Bästa sättet att spela in gitarr, trummor och bas var som man gjorde det på 70-talet”

Kan det även vara något som kommer med åldern?
– Ja, och när man turnerar mycket så blir man självsäkrare och då behöver man inte fixa så mycket, utan det är bara att köra.

Uppehållet under 90-talet. Bandet Europe sov, men inte medlemmarna som körde soloprojekt. Var det ungefär så?
– Vi hade kört i tio år och släppt fem plattor. Allt hade dragits till sig spets med musiken, videos, digital produktion etc. Personligen ville jag gå tillbaka till rötterna.

Så jag började köpa på mig Bob Dylan, Jackson Browne, Van Morrison och liknande artister för att hitta djupet i uttrycken och texterna. Det var resan jag gjorde inför min första soloplatta A Place to Call Home som släpptes 1995. Den baserades på musiken jag lyssnade på då.

Och de andra medlemmarna stack iväg på sina resor?
– John Norum gjorde en platta med Glenn Hughes och åkte på turné. De andra åkte med andra band och fick lite nya intryck. Alla utvecklades och lärde sig lite nytt.

Dagens Europe är väl i princip originaluppsättningen i bandet?
– Ja, det var ju lite ändringar i början. Men det är samma band som under The Final Countdown och Wings of Tomorrow.

Ni är uppe i rätt många år tillsammans. Hur står ni ut med varandra?
– Haha, det har vänt. Nu tycker man det är skönt att man har folk man känner i bandet. Vi är polare. Alla har varit ute och åkt med andra artister och gjort soloplattor.  Vi är alla från Upplands Väsby och tog tåget tillsammans och gick på samma konserter på Stadion; Whitesnake, Rainbow och Deep Purple när de kom tillbaka under Perfect Strangers. Det finns många minnen därifrån.

Motörheads Lemmy Kilmister lär ha sagt att han skrivit hundra låtar som är bättre än Ace of Spades, men att publiken förväntar sig att de spelar den. Känner du likadant för The Final Countdown?
– Faktiskt inte. Vi lyssnar inte på den hemma. Vi har nog inte ens repat den på 20-30 år. Men den har en speciell energi som skapar skön stämning mellan publiken och bandet. Vi gillar att spela The Final Countdown live.

”En gång lekte vi med tanken att ta bort The Final Countdown. Det gör vi inte om”

En gång lekte vi med tanken att ta bort den låten från setet. Vi skulle spela på en högt profilerad festival i England – Download, som var en av de största festivalerna i världen. All press skulle vara där och vi tänkte: ”Vi gör det! Vi tar bort The Final Countdown. Då händer det grejer!”. Men ödet grep in och himlen öppnade sig med ett gigantiskt skyfall. Vi och flera andra band blev försenade. Vi tog det som ett omen. Sedan dess har vi inte ens vågat diskutera att stryka The Final Countdown.

The Final Countdown har 90 miljoner spelningar på Spotify. Beatles Let it be har 70 miljoner spelningar. Kommentarer på det?
– Det visste jag inte. Jag vet att det är otroligt många även på Youtube (401 miljoner visningar. reds anm). Men jag tror att Beatles katalog kanske släpptes lite senare, men visst är det ett bra genomförande.

Förstod ni vad ni gjorde? Begrep ni vad som höll på att hända? Alltså när ni var mitt i det?*
– Näe. Vi hade gjort två plattor innan och var lite ambitiösa. Vi hade fått kontrakt med CBS, ett av världens största skivbolag som senare blev bl a Epic, efter Wings of Tomorrow-plattan. I ungefär den vevan var vi i New York och pratade även med ett annat skivbolag.Tror det var Polydor. Men de sa att de redan signat ett band från New Jersey, Bon Jovi…

När vi fick kontraktet med CBS tog vi upp idén om The Final Countdown som vi hade haft någon gång från gymnasiet. Låten var sex minuter lång och kändes mest som en resa. Vi gillade den och tyckte att den var annorlunda, men vi hade ingen aning…

Ja, den är ju ganska tidstypisk…
– Den kändes som ett soundtrack och något som skulle vara kul att öppna showen med.

Hur hanterade ni framgången? Eller gjorde ni ens det?
– För mig personligen var det nästan skygglapparna på för att kunna fokusera och jobba vidare. Superstitious var en av de första låtarna jag skrev, så jag satte mig med Kee och Mick och jobbade vidare.

Men visst var det svindlande att vara ett av de största banden i världen med promotionturnéer på flera månader, bodyguards, de bästa hotellen i världen och privatflygplan. Vi gick igenom allt det där när vi var 24-25 år och vi kände nog att vi hade blivit stora nog för att göra vad som helst. Så vi tog ett tidigt beslut om att inte försöka kopiera The Final Countdown. Det blev nog vår räddning och är kanske främsta förklaringen till att vi är här idag.

Ni har väl inte så mycket press på er längre?
– Nej, det är en helt annan sak nu. Men vi har alltid försökt hålla oss inom cirkeln och inte lyssna för mycket på andra. Att behålla besluten inom bandet tror jag är ett bra framgångsrecept. Management är såklart viktigt men besluten ska tas i replokalen och omklädningsrummet.

Har ni gjort mycket monsterspelningar med 100-tusentals åhörare, som på Götaplatsen i Göteborg och i Stockholm under millennieskiftet?
– Det har ju varit några stycken stora med publik på 50 000-60 000 pers, typ i Bombay och när vi lirade med Bon Jovi. Och några egna gig i Asien med 30 000-40 000 i publiken.

Är arenaspelningar roligare än klubbgig?
– Svårt att jämföra. Vi gillar att göra båda. Vid ett stort gig bildar man någon form av gemensam själ och alla kommer in i stämningen. Den lilla spelningen kan många gånger kännas nervösare eftersom det blir intimt på många sätt.

Slippery When Wet, Master of Puppets, Reign In Blood, A Kind of Magic och Givetvis The Final Countdown – alla banbrytande plattor som fyllde 30 år under 2016. Vad var så magiskt med denna tid?
– Det var nog generationen som lyssnat på Led Zeppelin, Black Sabbath och Deep Purple som slog igenom. Det var dags. Det var vår tur då. Sverige låg lite efter England och Japan, för band som Iron Maiden och Def Leppard kom igång där tidigare. Vi fick nej från skivbolagen hemma, för de ville att vi skulle sjunga på svenska. Vår generation fick en chans samtidigt som MTV föddes, det gick hand i hand. Samtidigt kom det bra prylar från USA och Japan i form av t ex keyboards och studioutrustning. Vi denna tid såldes det även en hel del skivor, så det fanns mycket pengar och det utvecklade även branschen. Det var en period då allt bara sammanstrålade.

”De sa: Let´s just call you Joey

Namnet Joey Tempest, varifrån kom det? Fanns det alternativ?
– På gymnasiet var jag en elev som satt längst bak i klassrummet och övade autografer och funderade på bandnamn. Då och då smet jag ner i biblioteket för att läsa engelska rocktidningar. Ibland blev det även böcker. På Shakespearehyllan hittade jag ”The Tempest”.

Jag hade varit i USA med mina föräldrar som 12-åring. Amerikanerna hade lite svårt för mitt namn ”Joakim”. De sa: Let´s just call you ”Joey”. Så skapades namnet.

Du hade inte några andra alternativ?
– Det kanske jag hade, men dem minns jag inte. Men som ung gillade jag att artister som David Bowie, Bob Dylan och Elton John hade alter egon.

Vad har Europe för publik idag? Har ni fått behålla gamla fans genom åren eller är det många nya?
– Vi har fått behålla en del som varit med från början, men ute i Europa och speciellt i Sverige har det tillkommit många nya fans. Riktigt unga människor. Tycker det är fascinerande och jag undrar hur de hittat oss. Har de fått musiken i arv av föräldrarna, eller har de upptäckt oss på egen hand?

Hur är det med successionsordningen på rockscenen? Kommer det några nya band? Kommer det några nya fans?
– Medelåldern är ju rätt hög på många rockfestivaler. På vissa ställen har man bytt ut någon headline typ tredje dagen för att kolla hur de funkar och växla in lite nya band. Oftast är det lite yngre akter som inte är så kända och syftet är givetvis att göra en generationsbrygga. Hela branschen tittar på detta eftersom många av de stora banden kommer att lägga ned inom tio år.   

Har du själv haft öronen på några som är på väg upp?
– Rival Sons, ett riktigt bra band med rätt uttryck som vi upptäckte i samband med att vi hittade vår nya producent. Ett engelskt band som heter King King, rätt unga killar med rötterna i det förflutna. Blues Pills, som lirar med oss i kväll, tycker jag är intressanta. Det finns en ny generation som förstår vikten av att spela in på rätt sätt. Överproducerar man och fixar för mycket, vattnas musiken ut. Det måste finnas ett djupare uttryck i inspelningen.

Vi får försöka hjälpa varandra i den här branschen för att det är tufft. Många turnerar flitigt för att det är så man får ihop pengarna idag.

Du har varit förebild för många uppväxande sångare. Har DU några förebilder?
– Absolut. Robert Plant är nog den största. Uttrycket i hans sång och sättet han rör sig på scenen, man ville ju se ut som honom. Jag var ett fan när han gjorde solokarriär, efter Zeppelin. Jag sågt hans konserter så ofta jag kunde, bl a i Los Angeles, London och Stockholm. Träffade Robert och trummisen Cozy Powell backstage i London en gång.

David Coverdale, såklart. Vi gick och kollade på tidiga Whitesnake när vi var kids. Han hade verkligen glimten i ögat, bjöd in publiken och rörde sig häftigt med mickstället. Jag har kanske snott lite moves från honom.

Paul Rogers var nog den som hade de där riktiga rörelserna med mickstället. Också en fantastisk sångare och frontman. Phil Lynott, sättet han tog hand om fansen när man såg Thin Lizzy. Träffade även honom en gång under en hemlig spelning i Stockholm på Garage. Freddie Mercury var otroligt elastisk och med starkt uttryck.

Några kvinnor?
– Självklart. Janis Joplin, Ann Wilson. Hela stilen och det spirituella runt dem.

TEXT: FREDRIK OLSSON | BILD: FREDRIK STRØMBERG/EUROPE

Previous post

Ida Redig - Marscherar i takt med sin egen trumma

Next post

Nationalteatern, techno eller Jailhouse Rock?