Home»Profiler»Två sidor av Maria

Två sidor av Maria

0
Shares
Pinterest Google+

Maria Lundqvist blev ”Sally” med folket i slutet av 1990-talet. Vad färre känner till är att hon prisats för sina film- och teaterinsatser över nästan hela världen. Mininöjet träffade Maria Lundqvist lagom till att hon återvänder hem till Göteborg i sällskap med ”Shirley Valentine” och ”Rosen och Polaren Per”.

HEJ MARIA! ALLT BRA MED DIG?
– Mycket. Satt precis och åt en somrig måltid med mina barn och min man som har packat väskan. Han ska åka till England i eftermiddag och jobba där ett år.

SÅ TREVLIGT, HÄR REGNAR DET. VI FÅR LEVA MED DET.
– Är det sant?!? Jag slutade förresten att köpa regnkläder till mina barn när vi flyttade till Stockholm.

DU ÄR VÄL FRÅN GÖTEBORG FRÅN BÖRJAN? HÄLSÖ?
– Jajjemän. Född i Västra Frölunda, men uppvuxen på öarna med mamma, pappa och mina tre bröder. Jag flyttade in till stan ganska tidigt när jag var 16 år. Brukar åka till mina föräldrar på Hälsö när jag är hemma på besök. Mina föräldrar har alltid varit navet hemma och jag har alltid känt mig mer som göteborgare än något annat trots att jag bor i Stockholm sedan 19 år tillbaka. Det har såklart med prägling att göra och att jag beter mig som en göteborgare: Vänlig, omsorgsfull och innerlig. Därför blir jag också behandlad som en sådan.

JAG ÄLSKAR KOMEDIER OCH SALLY LIGGER MIG VARMT OM HJÄRTAT. HUR HAMNADE DU DÄR?
– Under 1990-talet var det en stor boom av situationskomedi. England hade haft den länge och nu var det Sveriges tur. De ansåg väl att jag var ett komiskt ämne. Jag fick flera manusförslag att ta ställning till, men gillade inget. Så jag bad om att få ta fram en egen karaktär. Det blev en självupptagen, ännu inte kysst kvinna som lever med sin pappa och går in skor – en människa med märkligt förhållningssätt både till sig själv och omvärlden som tror sig veta allt men i själva verket är en sorts Kalle Anka.

Jag presenterade ”Sally” och föreslog Ulf Malmros som regissör och han visade sig även vara intresserad av att skriva.

SÅ SALLY ÄR EN HELT EGEN KARAKTÄR DU SKAPAT?
– Ja, jag hade tänkt att hon skulle vara uteliggare. Såg framför mig massa tragikomiska situationer när hon vaknade på massa olika ställen. Men mina medförfattare Ulf Malmros och Lars Johansson föreslog bibliotekarie och det blev riktigt roligt.

Hypen runt Sally blev stor och många blev riktigt provocerade av en kvinna som tog för sig. Bibliotekarierna gick i taket och blev arga och irriterade.

Själv hade jag ingen aning om att hon skulle knocka så, och det gjorde mig nog lite reserverad. Efter 16 avsnitt blev jag synonym med Sally och många ville att jag skulle vara Sally som programledare, i reklamfilmer och gud vet vad. Då sa jag bara NEJ. Det blev några år av nej och det var skönt. Risken finns annars att man går i graven med sin karaktär.

Jag har dock henne med mig när jag gör mina framträdanden idag.

JAG FÖRSTÅR ATT DET VAR ROLIGT ATT GÖRA ROLLEN. VAR ÄVEN INSPELNINGARNA UPPSLUPPNA OCH ROLIGA?
– Ja, ofta. Hade ett mycket gott samarbete med Ulf Malmros. Ulf hade en bra tanke om att lyfta fram även birollerna.

JAG MINNS DIG ÄVEN SOM KAJSA I ”30 GRADER I FEBRUARI”, EN ALLVARLIGARE ROLL. HUR VAR DET ATT HOPPA MELLAN SÅ VILT SKILDA KARAKTÄRER?
– Jag har alltid sett mig mer som skådespelare än komiker och jag tycker att det är svårare med komik. Mycket lurigare att få till och det krävs betydligt mer närvaro för att få till ”musiken” och du behöver ha en väldigt säker rytm i grunden. Du måste vara skärpt, ha en bra karaktär, ett bra manus, en bra regissör och även en bra klippare om det är i t ex TV.

De dramatiska rollerna, som Kajsa, är mer endimensionella. Jag behöver inte jobba lika hårt för att få till en melodi i mitt instrument. Jag har gjort fler sådana roller och nog fått mer positiv kritik för dessa. Jag fick mycket internationell cred för ”Den bästa av mödrar” och blev årets bästa skådespelerska i Berlin, Finland, Cannes, Sao Paolo, Kairo och fler ställen än vad jag kommer ihåg. Då tävlade jag t o m mot Angelina Jolie!

JA, DU HAR JU FÅTT HIMLA MASSA PRISER. EXEMPELVIS GULDBAGGAR, GULDMASKER, GULDSOLEN OCH HUMORPRISET. HAR ALLMÄNHETEN FÖRSTÅTT DET?
– Svårt för mig att svara på, men hoppet mellan komiken och skådespeleriet förklaras nog av att det är olika delar av mig som styr och jag tycker som sagt att komiken är svårare. Är man inte rolig kan folk bli direkt provocerade.

KRÄVER SKÅDESPELERIET MER ÄN BARA AGERANDET?
– Absolut. När vi spelade in ”30 grader i februari” flyttade vi ner hela familjen till Thailand. Vi jobbade, bodde och levde där under ett halvår. Det blev ett ”påriktigtliv” eftersom vi levde i karaktärernas miljö under lång tid. Jag pendlade dock hem till en föreställning två gånger under tiden.

“Jag har alltid känt mig mer som göteborgare än något annat trots att jag bor i Stockholm sedan 19 år tillbaka.”

DU ÄR UPPENBARLIGEN EN MYCKET FLITIG SKÅDESPELERSKA. BLIR DET ALDRIG JOBBIGT?
– Nej, jag tycker inte det. Men det blir mycket emellanåt. Jag älskar mitt jobb. Jag kan göra en föreläsning för Unionen på tisdagen, ett storbandsframträdande på onsdagen och enmansföreställningen Shirley Valentine på torsdagen, och sedan filma och göra intervjuer på måndag, tisdag och onsdag. Det kan vara lite splittrande och svårt att hålla isär de olika projekten, men aldrig jobbigt.

HAR DU BLANDAT IHOP JOBBEN NÅGON GÅNG? PÅ SCEN?
– Jag hade filmat en längre tid och när jag ställde mig på scenen kände jag att ”instrumentet” var för återhållsamt och inte riktigt inställt. I studion håller du tillbaka när du spelar, medan en livespelning på en arena är raka motsatsen.

VILKA ÄR DINA MEST MINNESVÄRDA ROLLER?
– På teatern: Blanche i Linje Lusta, en fantastiskt dramatisk historia om en kvinna som är helt vilsen och förljugen i livet. Jag fick förtroendet att göra den rollen ganska tidigt i karriären och jag skulle gärna göra om den.

Jag gjorde den på Göteborgs Stadsteater och har för övrigt gjort flest utmanande projekt där.

På film är det absolut ”Den bästa av mödrar” som handlar om en svensk mamma som får ett finskt krigsbarn och som har svårt att ta till sig detta barn trots att hon längtar så innerligt. En väldigt komplicerad och noggrant skriven berättelse. Som skådespelare är det fantastiskt att få tolka så välarbetade historier.

På TV är det givetvis ”Sally”. Jag plöjde ner så mycket av mig själv i den rollen.

Jag har mer kvar att ge och vill gärna övertrumfa det som tidigare gjort. Idag är Shirley Valentine den största utmaningen. En helaftonsföreställning med en kvinna som berättar om sitt liv i portioner; hennes längtan och hur hon glömt bort att vara med sig själv. Will Russel har skrivit den och det är en av få berättelser för en kvinna att göra som handlar om oss alla och att våga tro på sig själv och göra något med sitt liv. Shirley Valentine är både rörande och irriterande, men man älskar hennes tillkortakommanden och hennes oförmåga. En blandning av skratt och gråt.

DU LEVER MED EN YNGRE MAN. 21 ÅR YNGRE. KÄNNER DU DIG YNGRE MED HONOM?
– Jag känner mig levande och det är en kvalitet. Man kan gå in och ut ur relationer utan att man har maximerat sitt liv. Ålder spelar ingen roll. Det handlar om hur själen har utvecklats. Relationer kan handla om trygghet, innerlighet, man kan leva lite mindre men ha det tryggt materiellt. När jag träffade Christoffer maximerade jag mitt starka känsloliv och mitt inre liv. Jag investerade i något jag längtat efter mycket länge. Det är fantastiskt och han är otrolig. Han är musikalartist och har fått jobb i England och ska vara på turné i över ett år. Det känns lite sorgligt, men han kommer hem i december och jag ska åka över då och då mellan alla projekt. Är ju faktiskt aktuell med två projekt: ”Rosen & Polaren Per” på Storan i Göteborg med Bengan Jansson och Bohuslän Big Band. Sen kommer jag tillbaka med ”Shirley Valentine”. Så missar man det ena så kan man gå på det andra.

TEXT: MAGNUS ’IQ’ LINDSTRÖM BILD: SÖREN VILKS

Previous post

Tre snabba frågor - Björn Gelotte

Next post

Otäcke Kocken - September