Home»Aktuellt»Recension: Gojira, Bombus & ONI

Recension: Gojira, Bombus & ONI

1
Shares
Pinterest Google+

Pustervik 11/7. Gojira + Bombus + ONI.

Med sol och uteserveringar i andra vågskålen tryckte sig 750 pers in på Pustervik för att lyssna på metall i sommarnatten. Det var fullt när en fransk, en kanadensisk och en göteborgsk akt skulle upp på scen. Ingen av de tre gjorde mig besviken. Ljudet var dock inte helt hundra denna afton och det var mullrigt i vissa partier. Utan ett par bra proppar i öronen hade det varit svårt att separera kanalerna.

ONI.
Vad är detta för knas? Vad som först verkar vara ett Guitar Hero-event visar sig vara brutalt kanadensiskt råpisk. Två gitarrister med huvudlösa guror, en growlande sångare som ser ut som en korsning mellan Messiah Marcolin och Johan Hegg. Och om inte det vore nog dessutom en xylofonist på scen som bankar plattorna som den värste Tony Scaglione. Surrealistiskt? Ja. Svänger det? Som fan.

Bombus.
Bombus har tuggat på i snart tio år och måste vara en av Metallgöteborgs bäst bevarande hemligheter. De förtjänar att headlina en kväll som denna.
Feffe, Matte, Pelle och Ola – fyra mer eller mindre identiska snubbar med varsitt instrument. Gitarristerna och basisten vill alla vara vid mikrofonen och de låter dessutom likadant. Som tre små Lemmys.
The Poet and the Parrot är som vanligt först ut och allt avslutas med Into the Fire. Däremellan Master the Reality, Repeat Until Death, Biblical och Dead Weight. Tajt och fysiskt rakt igenom. Det enda man kan klaga på är att låtlistan är lite för kort. Apparatus saknas exempelvis. Förhoppningsvis får vi hela låtbatteriet på Liseberg 24 augusti. Det här ÄR Göteborgs mest underskattade metallband.

Gojira.
Det progressiva gänget från Bayonne ser inte direkt ut som några metallgudar på scen. Men publiken tycker annorlunda. Till hysteriskt strobljus och pumpande, ryckiga thrashtoner sprayas publiken med kolsyreis och konfetti. Scenshowen är minimalistisk. Mellansnacket obefintligt. Fast det behövs inget större frieri. Folk är här för att se Gojira och när fransoserna bränner av introt till Stranded fullkomligt exploderar det.
Det här är en naken konsert i fullt frontljus. Det finns ingenstans att gömma sig. Men det behövs inte. Gojiras självförtroende är gott och det är en genomsvettig och uttömd publik som lämnar Pustervik ikväll.

Previous post

Takbaren med stans bästa utsikt

Next post

Miriam Bryant - dumma killar blir bra låtar